Labrador Retriever, en mångsidig hund!

Rasens egentliga ursprung är lite osäkert och många teorier finns. Troligen är att den i början av 1800-talet överfördes till England från Labradorhalvön. Den erkändes av den engelska kennelklubben som ras 1903. Rasen har som sin huvudsakliga uppgift apportera vilt efter skott. Stor arbetslust, styrka och spänst i kombination med god följsamhet gör den väl lämpad för sina arbetsuppgifter. 

Dess unika päls och uttersvans gör den mycket lämpad att arbeta i vatten. I vattnet är det en njutning att se labradoren, med kraftiga simtag ta sig fram i vattnet och hur den använder sin uttersvans. 
Labrador retriever är en starkt byggd, kompakt och rörlig hund med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och starkt ländparti och bakställ. 

Labradoren har mycket bra luktsinne, gillar att apportera och älskar vatten. Dessutom är den lämplig till mycket. Den har genom åren gjort sig känd som en utmärkt räddningshund och  ledarhund. Även som hos tullen är den populär. Utmärkt till eftersök på skadat vilt såväl som på att leta upp kantareller. Bruks och lydnad. Alltså en mycket allsidig hund.   


Till temperamentet är rasen intelligent och följsam med en starkvilja att vara till lags. Den är godmodig, entusiastisk och vänlig, utan spår av aggressivitet eller blyghet. Labrador retriever är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare. Som valp och unghund är den glad och livlig.

 

                  Rasstandard för labrador Retriever. Svenska Kennelklubben

Huvudet skall vara välmejslat utan köttiga kinder. Skallen skall vara bred.
Stopet skall vara markerat. Nostryffeln skall vara bred med väl utvecklade näsborrar. Nospartiet skall vara kraftfullt, aldrig snipigt. 
Käkarna skall vara medellånga och starka med starka tänder och
perfekt, regelbundet och komplett saxbett.
Ögonen skall vara medelstora och bruna eller hasselnötsbruna.
Uttrycket skall vara intelligent och vänligt.
Öronen skall vara ansatta tämligen långt bak på skallen och de
skall bäras hängande tätt intill kinderna. De får inte vara stora och
tunga. Halsen skall vara torr, stark och kraftig.

Rygglinjen skall vara plan.
Ländpartiet skall vara brett, kort och kraftigt.
Bröstkorgen skall ha god bredd och gott djup, med väl välvda,
tunnformade revben.

Svansen är ett kännetecken för rasen - den skall vara mycket tjock
vid ansättningen och smalna gradvis mot spetsen. Svansen skall
vara medellång utan fana men vara täckt runt om med kort,
tjock, tät päls vilket ger svansen ett rundat utseende,
s k uttersvans. Svansen får bäras glatt men aldrig ringlad över ryggen. 

 

Frambenen skall ha god benstomme och vara raka från armbågarna
till tassarna såväl från sidan som framifrån sett.
Skulderbladen skall vara långa och sluttande.
Tassarna skall vara runda och kompakta med väl välvda tår och
välutvecklade trampdynor.

Bakstället skall vara välutvecklat, korset får inte slutta mot svansen.
Knälederna skall vara välvinklade Hasorna skall var lågt ansatta. Kohasighet är absolut inte önskvärt. Baktassar, se framtassar.

Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande. De skall
vara regelbundna och parallella fram och bak.

Pälsen är ett speciellt särdrag för rasen. Den skall vara kort och tät
utan vågor eller fransar och kännas jämförelsevis hård vid beröring
samt ha
vattenavvisande underull.

Enfärgat svart, gul eller leverbrun. Gult får variera från ljust
gräddfärgat till rävrött. En liten vit fläck på bringan är tillåtet.

Idealmankhöjd för hanhund: 56 - 57 cm
Idealmankhöjd för tik: 55 - 56 cm

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande
till graden av avvikelse.

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller extremt skygg
eller om den har anatomiska defekter som menligt kan påverka
dess hälsa och sundhet.

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och
normalt belägna i pungen.

Svenska Kennelklubben